Föremål och Miljöer
-

På den här sidan har vi i första hand tänkt att visa upp en del föremål och uppbyggda miljöer, som finns på Lantbruksmuseet.  Alla kan naturligtvis inte visas, men vi väljer ut och lägger in "nya" föremål och miljöer efterhand, som kan vara roligt att titta närmare på. Det finns även intressanta personer att visa upp och en del företeelser.
 

Gåvor

Om man vill erbjuda museet föremål behöver vi bli kontaktade per e-post. Det är bra för oss att få så mycket information som möjligt redan vid den första kontakten, samt även att få medskickade bilder på objekten.
En gång i månaden träffas vår föremålsgrupp för att ta beslut om vad museet ska förvärva. Underlag till beslut bygger bland annat på om förvärvet kompletterar samlingen och om museet har möjlighet att långsiktigt ta hand om förvärvet. Ibland klarar vi dessvärre inte av att hantera gåvor som lämnas in spontant till museet med den omsorg och respekt som krävs, oregistrerade föremål kan bli liggande.

Kontakt: Rose-Marie Goding Blomdahl,
                      rose-marie@lantbruksmuseum.se

 


(Klicka på bilderna så blir de större)

Bondesamhällets självhushåll - Mor Kristinas kök
19 juni 2022

 

På bondgårdarna fanns förr i tiden många som skulle få sin dagliga mat serverad, drängar, pigor, barn, hantverkare med flera.
 
”Mor Kristina” visar oss i sitt kök på museet hur viktig självförsörjningen var i det gamla bondesamhället.
Korna mjölkades och mjölken togs om hand på gården för att ingå i tillagningen av många maträtter såsom gröt och mjölk, soppor, puddingar mm.

Grädden kärnades till smör och mjölken ystades till ost. Av mjölken kunde också ostkaka tillredas och vasslen som blev en restprodukt av ost- och ostkaketillverkningen användes vid brödbaken.
Av råmjölken som kon producerade 3 - 4 dygn efter kalvning, gräddades kalvdans.

Kor, grisar, får mm slaktades på gårdarna och allt som var möjligt att ta till vara gjordes. Korv var en viktig del av charkprodukter som sedan kunde konserveras i glasburkar. Recept på korv fanns av olika slag, fläskkorv, köttkorv, grynkorv, isterband, spickekorv mm. Innan frysboxarna blev vanliga på 1950-talet användes olika metoder för att bevara produkterna, torkning, saltning, konservering mm.

I bondgårdens trädgård odlades potatis, kålrötter, morötter, spenat, ärtor, bönor mm. På sommaren lagades mycket mat av dessa produkter och en del kunde också konserveras för vinterns behov som ex.vis ärtor och bönor.
För vinterns behov förvarades rotfrukterna i en jordkällare.

I trädgården växte också vinbär- och krusbärsbuskar med bär som ofta blev till saft eller kräm. I fruktträdgården fanns äpplen, päron, körsbär, plommon som blev kräm, kompott, soppa, sylt, äppelmos mm. Äpplen förvarades även svalt för vinterns behov.
Spannmål som odlades maldes till vissa delar av mjölnaren som ägde en kvarn i byn. Kvarnen drevs ofta med vattenkraft. Allt bröd bakades på gården av mjöl som malts av säd som växt på gården. Inte alltid så enkelt eftersom egenskaperna för jäsning kunde bero på vädret när säden växte.

Siw Johansson


 Takspån och Spånhyvel
21 februari 2021

 

Taktäckning med spån har lång tradition i Sverige. Man skiljer på kyrkspån och stickspån.
Kyrkspån ligger nästan bara på kyrkor och herrgårdar och har funnits åtminstone sedan tidig medeltid.
Kyrkspån är ett kraftigt, kilformat spån som oftast tillverkades av furu eller gran. Någon gång användes ek. Spånet är ca 2,5 cm i den tjockaste änden. Förr i tiden spjälkades det för hand ur kubbar av rått virke och täljdes sedan även för hand till rätt form.
I dag tillverkas kyrkspån maskinellt. Undertaket består vanligen av liggande brädor. Tak av kyrkspån ska regelbundet underhållas med trätjära.
Stickspån har många olika benämningar. Ex.vis takstickor, spiller eller pärt. Stickspån lades på bostadshus med kallvind eller ouppvärmda uthus. Det har använts sedan mitten av 1800-talet, när spik började framställas industriellt, och fram till 1950-talet.
Stickspån är 3-7 mm tjocka, 10-15 cm breda och 40-60 cm långa och tillverkas huvudsakligen av furu, gran eller asp.
Underlaget var vanligen klovor med den runda sidan upp eller glest liggande brädor. Klovor är stockar eller mindre men raka träd som kluvits på längden.
Stickspån har också använts som undertak till tegel- och betongpannor.
På landsbygden har spåntaken med stickspån varit nästan dominerande i stora delar av landet. Jordreformen under 1800-talet, då många nya byggnader uppfördes, medverkade starkt till spridningen. Det lätta stickspånet passade bra till allt större lantbruksbyggnader.
Bevara spåntaket.
Man ska vara rädd om gamla spåntak. Ofta ligger stickspånen kvar under ett nyare yttertak av tegel eller plåt. Om spåntaket är intakt fungerar det utmärkt som undertak.
Läggning
Spånen läggs överlappande nerifrån och upp och spikas i överlappen så att spikskallen döljs av nästa lager.
Spik
Spånspik bör vara tunn för att spånet inte ska spricka. Förr användes mest blank trådspik. Den har ungefär samma livslängd som spånet, vilket gör att det är lättare att riva vid omläggning.
Behandling
Stickspånet har ibland impregnerats, doppats eller kokas i en lösning av vatten och t.ex. järnvitriol. Rödfärgning har förekommit. Däremot är det mycket ovanligt att man använde trätjära. I regel lämnades stickspåntaket helt obehandlat.
Säkerhet
Gå aldrig direkt på taket eftersom spånen är sköra. Använd någon form av underlag, ex.vis en stege.
Spånhyvel
Spånhyveln kallas för spilk.[CE1]  Hyveln fungerar som en osthyvel där man använder kubbar som är lika med den längd man vill ha på sitt spån. På Lantbruksmuseet används en tändkulemotor som kraftkälla.
Stommen till spånhyveln är gjord av kraftiga fyrkantsstockar.
Bilder
På en av bilderna ser vi när Ulf Karlsson tillverkar takspån (stickspån) vid museets evenemang ”Bondgården förr”. Sonen Filip bistår med att kontrollera och ta emot produkten.
Byte av underrede
Nu i vinter 2020-2021 har Bosse Karlsson, som vi kan se på en av de andra bilderna, tillverkat ett helt nytt underrede till hyveln i stället för det gamla som började ruttna. Ett riktigt timmermansjobb.
När vårsolen har stigit lite högre på himlen, kommer hela underredet att tjäras. Kanske med tjära som framställts vid något av museets populära evenemang.
Sedan återstår att flytta över alla mekaniska delar från den gamla spånhyveln.
Spåntillverkningen vid museet är då räddad för många år framåt.

Va´det bättre förr?

 

Tänk om man inte kunde köpa kaffe!

Under första och andra världskriget upphörde importen till Sverige nästan helt genom att handelsvägarna spärrades. Kaffe, te och tobak, som var typiska importvaror till Europa, blev det särskilt stor brist på och ransonering infördes.
Under den värsta perioden av andra världskriget kunde man i Sverige bara köpa 13 gram kaffe per vecka.
En ungefärlig jämförelse: Ett kaffemått är 6 gram och räcker till ca 1 dl vatten. 13 gram kaffe per vecka var inte mycket.

Kaffesurrogat
För att stilla kaffebegäret kokades ”kaffe” på olika växter och växtdelar.
Exempel på sådana växter och växtdelar var:
- Rostad spannmål (vete, råg, etc.)
- Roten av växten cikoria. Den var populär och sådant surrogat tillverkades industriellt i Tyskland redan före de båda krigen.
- Rostad rot av maskros.
- Rostade och malda fikon.
- Andra växter som användes var ekollon, dadlar, lupiner, johannesbröd och kikärter.
Allt detta för att försöka stilla kaffebegäret.
Färdigtillverkade kaffesurrogat var i regel en blandning av flera olika produkter.
Blandningarna gick under namn som ”intubikaffe”, ”homeopatiskt hälsokaffe”, ”mokkatillsättning” och ”enrilo”.
Lite bättre blandningar, med en andel äkta kaffe, fanns under namn som ”elfvakaffe” och ”hushållskaffe”.
I värsta fall kunde man också råka köpa förfalskat surrogat gjort på billig torv. Falska människor fanns även på den tiden.
 
Kaffesurrogat kom till allmän användning i hög grad, och en mängd fabriker för surrogattillverkning uppstod.
 

MABOU-så gott som kaffe.

Ett av de mest populära surrogaten var Mabou som tillverkades av Chokladfabriken Marabou i Stockholm
Populariteten berodde förmodligen på att Marabous kemiska kunskaper var större än de traditionella kafferosteriernas, vilket ledde till att de kunde framställa den mest kaffelika smaken.
 
I Lanthandeln som finns här i museet finns mycket att se från förr. Bland annat kaffesurrogatet MABOU.
Vid några tillfällen vid museets större evenemang har det kokats kaffe på rostad råg. Resultatet har blivit över förväntan och våra besökare har varit förvånade över den goda smaken.

Va´det bättre förr
En apparat att ”torka” tvätten

Tänk dig tillbaka i tiden ett antal år. Du är färdig med din tvätt. Nu ska vattnet vridas ur. Du tar i så mycket som du tror att tvätten tål. Det är jobbigt!
 Det är i det här läget som någon har börjat fundera. -"Kan man möjligen göra det lättare för sig!" Då uppfann han eller hon apparaten som du ser på bilden.

Hur kan då den här grejen få ur vattnet ur tvätten? Jo, så här är det! Behållaren, som sitter på ”skaftet”, är indelad i två rum. Ett övre och ett undre. Rummen åtskiljes av ett gummimembran. Tvätten stoppas i uppifrån. Sedan sätter man på locket som sluter helt tätt. Till det andra rummet som är under gummimembranet finns en anslutning för en vattenslang. Man öppnar vattenkranen och släpper in vatten som det är tryck på. Vattnet trycker gummimembranet och tvätten uppåt och pressar på så vis ur vattnet ur tvätten. Vattnet från tvätten rinner ut ur pipen. Ett ganska bra försök på vår väg mot ett bekvämare liv. I det här fallet en sorts föregångare till torktumlaren.
Vid den gamla bykstugan på museet kan du studera apparaten närmare.

En vacker symaskins historia

Omkring år 1910, alltså för ca 110 år sedan, köpte Per August Wahlberg i Grytgöl en vacker trampsymaskin till sin fru Wendela.
Symaskinen hade han beställt per postorder och var av märket Husqvarna. Närmaste utlämningsställe för ett så tungt föremål var Ljusfallshammars järnvägsstation dit den levererades med tåg. August, som inte hade tillgång till något transportmedel, hämtade den tunga symaskinen i Ljusfallshammar och bar den hela vägen till hemmet i fastigheten ”Skansen” som ligger i Grytgöl. En sträcka på ungefär 6 km.

August levde mellan åren 1876 och 1952. Han var således ungefär 34 år då symaskine4n inköptes. Hans fru Wendela var då omkring 28 år. Wendela var född 1882 och levde till 1969.
August arbetade som grovarbetare, borrare och tråddragare vid Grytgöls Bruk. På kortet med August, där han är betydligt äldre, står han beredd att bära en trådring som lär väga 138 kg. Han var med andra ord en riktig kraftkarl.
Efter Wendelas död övertogs symaskinen av dottern Emma som var född 1913.  
Symaskinen gick sedermera vidare till Emmas systerdotter Christina.
I år, alltså 2020, skänktes den här vackra och välskötta trampsymaskinen till Lantbruksmuseet i Ljusfallshammar.

Symaskinen hämtades med bil i Finspång och transporterades till museet.
På den gamla järnvägensbanken förbi Ljusfallshammar är numera riksväg 51 framdragen. Man kan således, med en liten tår i ögonvrån, konstatera att symaskinen som August Wahlberg för 110 år sedan hämtade på Ljusfallshammars järnvägsstation än en gång transporterades längs samma banvall fram till platsen där stationen låg.
Denna gång dock med skillnaden att färden fortsatte ytterligare 600 meter fram till Lantbruksmuseet. Där kommer den vackra och välvårdade symaskinen att kunna beskådas av intresserade besökare.
1872 startades symaskinstillverkningen vid Husqvarna Vapenfabrik (nu Viking Sewing Machines). Den smalspåriga järnvägen mellan Finspång och Pålsboda invigdes 1874.
Från Lantbruksmuseet tackar vi för gåvan och för att anhöriga tänkte på museet.    

Bandsåg


Bosse Karlsson, på Lantbruksmuseet, är fantastisk på att nosa rätt på produkter från Ljusfallshammars storhetstid som industriort. Här ser vi en patenterad bandsåg från Ljusfallshammars Fabriksaktiebolag med den karaktäristiska bågen som sågen är uppbyggd på.

Dasset

-

En röd stuga på landet med ett gammaldags utedass
Det förknippar många med en riktig svensk sommar

 
 Det här lilla omtalade huset, som låg lite för sig själv, har naturligtvis inte alltid funnits.
 
Före 1800-talet hade många gårdar inte utedass. Ofta hade man bara en stång uppsatt utomhus. Att andra såg vad man höll på med var ingen som brydde sig om.
 
För att få skydd mot väder och vind började man så småningom att bygga väggar och tak. Stången byttes ut mot en sittbänk med hål i. På så vis kom utedasset till.
 
Ordet "Dass" lär komma från tyskans "das Haus" som betyder huset.

Den "Lilla bondgården" i det stora museet
är verkligen värt ett besök


Finspångsbon Folke Gustavsson var en skicklig träsnidare. Med hälp av ett antal av Folkes sniderier har Stefan Jansson skapat en enastående bondemiljö. Bakgrunderna har målats av Britt Eklund. 

Folke Gustavsson föddes 1918 i Vånga i Östergötland. Han flyttade som 14-åring till Mottorp norr om Lotorp, strax utanför Finspång. I början av 1940-talet bildade Folke familj och bosatte sig i Fridkulla i Lotorp. 1951 gick flyttlasset till Finspång. På 40-talet började Folke med träsnideri. Det blev många hästar, älgar och andra figurer. Folke Gustavsson avled år 2001.

Mera om Folke Gustavssons liv och flera av hans träfigurer kan man njuta av i Lantbruksmuseet.

Mekaniska verkstaden

I den mekaniska verkstaden på Lantbruksmuseet drivs maskinerna med remmar. Precis som det var "på den tiden". Alltså då maskinerna i verkstaden var nya.

På orten Ljusfallshammar fanns en mekanisk verkstad, som tillverkade maskiner för  metallbearbetning och för träbearbetning.

Bosse, som ansvarar för den mekaniska verkstaden på Lantbruksmuseet, letar och hittar maskiner från den epoken.

Här ovan ser vi supportsvarv, som är tillverkad vid Ljusfallshammars Verkstads AB. Svarven fungerar utmärkt med sin remdrift och får ofta tjänstgöra vid tillverkning av reservdelar till museets maskinpark.














Här till vänster håller Bosse, som har skapat "Museets Mekaniska Verkstad", på och svarvar till en reservdel till spånhyveln, som används för att framställa takspån.

Fordson Major ombyggd till gengasdrift

Vånga är en ort i Norrköpngs kommun i Östergötlands län.  Orten ligger norr om sjön roxen och ca 3,5 mil från Lantbruksmuseet i Ljusfallshammar.
I Vånga finns en livaktig Veterantraktorklubb, som ägnat sig åt att bygga om en Fordson Major traktor av årsmodell 1952 till gengasdrift.  Aggregatet är helt byggt av klubben.
Traktorn är tills vidare placerat hos oss på Lantbruksmuseet i Ljusfallshammar. Nedan t.v. kan vi läsa vad klubben skriver om traktorn och gengasaggregatet. Vi kan även se en principskiss hur det hela fungerar. Dessutom ser vi det duktiga "gänget", som lyckats med ombyggnaden. Nu hoppas vi att Vånga veterantraktorklubb har tid att komma till våra  museedagar och köra med den. Det lär inte bara vara att trycka på knappen för att få igång en gengastraktor.  Det är värt ett besök på Lantbruksmuseet bara för att ta en närmare titt på mästerverket.